A Window to the Inner and Outer

Fönster mot det inre och yttre

Jag hörde en gång en analys av en dikt av Rilke som beskrev hur det sublima kunde liknas vid en fisk som man försöker ta fast i en damm och som hela tiden glider en ur händerna. Det sublima – något man inte kan fånga. Har jag drömt detta? Minnen kan vara så precisa och undflyende.

Minnet att som tonåring gå långa promenader i den mörka kvällen. Titta in i olika hem genom upplysta fönster. Med en förhoppning och en fantasi om att någon ska titta ut, att blickarna ska mötas och kärlek uppstå. Men inser inte att alla därinne i de upplysta hemmen bara ser sig själva reflekteras när de ser mot fönstret mot mörkret. Precis som tonåringen själv är uppfylld av sin egen längtan, förhoppning och fantasi. Allt var som reflektioner.

Vi utställande möttes och försökte formulera mening. Den där känslan av att man måste förklara sig, att inte konsten i sig själv räcker. Så kom det brokiga till oss. Som olika blickar – belamrade med det motsägelsefulla. Kanske som en slags motsats till det där ordningsfulla, stilrena sublima.

När allt sätts samman så uppstår något – där finns en mening och en tillit i enbart själva mötet. Titta ordentligt – bortom reflektioner, bortom önskningar och fantasier, bortom förväntningar och föreställningar. Som genom fönster mot det inre och yttre.

Martin Ålund

Translation: Richard G Carlsson

A Window to the Inner and Outer

I once heard an analysis of a poem by Rilke comparing the sublime to catching fish by hand in a pond. You grasp it, but it always slips out of your hands. The sublime – something impossible to capture. Or is this just something I’ve dreamt? Memories can be so precise, yet so elusive.

A memory of myself as a teenager taking long walks in the dark night. Peering into the homes through the illuminated windows with the expectation and a vision that someone will look out, gazes will meet, and love ensue. But what I didn’t realize is that those looking out of the windows into the darkness from inside the illuminated homes saw only their own reflection. Just as the teenager himself driven by his own desires, expectations and fantasies. Everything acted as a reflection.

While discussing the exhibition, we tried to formulate meaning. There was this sense of an obligation to explain oneself, as though the art in itself wasn’t enough. Then the term motley came to mind. Different gazes – cluttered with the contradictory. Perhaps as an antithesis of sorts to the orderly, stylistically pure sublime.

When everything is put together, something new arises – there is meaning and a trust in the encounter itself. Look carefully, beyond the reflections, beyond the desires and fantasies, beyond the expectations and ideas. As if through a window to the inner and outer.

Martin Ålund